B5:1
Carl Gustav Leopold 1756-1829 upplysningen
Ögonkast på Naturen
Oupphörligt, dag från dag,
0 Natur du dig förnyar:
jordens grönska, luftens skyar,
Allt har ungdom och behag.
Evigt, gyllne Sol, densamma,
Låter du, omätligt spridd,
Dina röda strålar flamma
Deras guld kring fältens vidd.
Klara flod, än slår din bölja
Glittrande, den strand hon slog,
När hon såg den första plog
Dina blomster-bräddar följa.
Skog, af samma fåglars sång,
Evigt dina grenar ljuda,
Evigt samma skuggor bjuda
At den gömda tänkarns gång.
Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har:
Endast jag, som fått ett hjerta,
Är ej mera den jag var!
Robert Burns 1759-1796 förromantiken
JEAN
Av alla väderstreck som vinden kan blåsa från
älskar jag väster varmt,
för där bor den vackra flickan,
den flickan som jag älskar mest.
Där växer vilda skogar och floder
rullar [väller fram] med månget berg emellan;
men dag och natt är min inbillnings flykt
alltid hos min Jean.
Jag ser henne i de daggiga blommorna,
jag ser henne ljuv och fager;
jag hör henne i de melodiska fåglarna,
jag hör henne förtrolla luften.
Det finns inte en vacker blomma
som spirar upp vid källa, skogsdunge eller äng,
det finns inte en vacker fågel
som sjunger, utan att den påminner mig om min Jean.
Dessa två dikter handlar om kärlet på två olika sätt, den ena handlar om kärleken till naturen och den andra om kärleken till en människa. Den andra dikten om kärleken till en människa använder sig också av ting från naturen såsom en vacker blomma, en skogsdunge eller en äng. Jag tycker att båda dikterna är väldigt fina och djupa. Det är så att man måste läsa mellan raderna ibland för att förstå men det gillar jag. Det känns som om den första dikten är skriven av en som "älskat" naturen länge, att det är en djup kärlek medans den andra dikten känns som att den är skriven av någon som är nykär och verkligen vill uttrycka sig på bästa sätt för henne. Ingen av dikterna har någon speciellt bra rytm, men det flyter på när man läser dom iallafall. Särskillda symboler i dessa dikter är smärta, enkelheten och fåglarna.
_________________________________
William Blake, romantiken
Mitt siden och min vackra skrud,
mina leenden och min trånande min
är fördrivna av kärleken;
och den magra, sörjande Förtvivlan
kommer med idegran[kvistar) till mig
för att pryda min grav.
Sådant slut får trogna älskande.
Arthur Rimbaud, naturalismen
DEN SOVANDE I DALEN
Det är en grop av grönska där en flod sjunger
och lekfullt hänger trasor av silver på grässtråna;
där solen uppifrån det stolta berget lyser: det är en liten dal som skummar av ljussträfar.
En ung soldat, med öppen mun, barhuvad
och nacken badande i den svala blå krassen,
sover; han är utsträckt i gräset, under
skyn, blek i sin gröna säng dit ljuset [regnar] faller.
Med fötterna i svärdsliljorna sover han. Leende
som ett sjukt barn skulle le, slumrar han:
Natur, vagga honom varmt: han fryser.
Dofterna får inte hans näsborrar att skälva;
han sover i solen med handen på sitt stilla bröst.
Han har två röda hål i höger sida.
Båda dehär två dikterna är så fina, men de får en snörpligt oväntat slut. I början låter det som en kärleksdikt det är väldigt beskrivande, hur det ser ut, i den första hur hon (jag antar att det är en hon) ser ut och i den andra hur det ser ut där denne soldat ligger och hur han ser ut. Det är mycket känslor med i båda dikterna förtvivlan, glädje och siorg. Ingen av dessa dikter har någon direkt melodi. Dessa dikter är nog skrivna för att stärka de som varit med om samma sak eller liknande saker att ha blivit av med någon närstående.
